Sokrates var en skäggig gubbe som gick runt och gjorde staden Aten osäker för sisådär 2500 år sedan
För det första är det intressant med något så totalt bekant men ändå främmande. Upplägget insåg jag efter ett litet tag var extremt bekant. Kan väl ha och göra med att jag dels varit på Sokratiskt café och dels hållit en del lektioner om poesi som byggde på samma princip.
Men när jag på torsdag morgon (efter att först ha varit och virrat runt på Valands konsthögskola i några borttappade minuter) ramlar in i stora hörsalen på HDK, marscherar upp till föreläsaren och påpekar att jag inte vet om jag kommit till rätt ställe och får till svar "Ska du på en föreläsning om sokratiska samtal?" stirrar tillbaka och får ut mig något sorts "öööhh...nej", virrar ut igen tills jag träffar på en bekant och inser att JO! Jag ska visst på en föreläsning om sokratiska samtal. Så var jag lite ställd.
Så kan det gå när man äter dålig chicken korma dagen innan introduktionen och åker på en matförgiftning och därmed inte har en aning om vad man gör de första dagarna.
Eventuellt förrädiskt gott
I alla fall.
Väl på plats i stora hörsalen och med insikten om att sokratiska samtal var det som gällde kunde jag utan några som helst förutfattade meningar njuta av det faktiskt riktigt spännande upplägget.
Man kan ju trots allt föreläsa på flera olika sätt. Man kan stå längst fram och rita diagram eller formler på tavlan, poängtera viktiga årtal, berätta hur strukturer fungerar...eller så kan man ta fram en överdimensionerad plastanka och ställa frågan, är det här konst? Och så är samtalet igång. Kul och pedagogiskt.
Insikten om att det var väldigt bekant kom gradvis, men jag tror det var någonstans när Ann nämnde att det inte finns ett rätt eller fel, så länge man kan motivera sitt svar som flash backs från, tja, i princip varje lektion innehållandes poesi eller t.ex. Oscar Wilde citat poppade upp från minnet.
Och ja, det är kul att arbeta med diskussioner där det inte finns rätt eller fel, eller där man lite som Ann påpekade går ur från med fler frågor än svar.
Nu är det inte på något vis så att jag sitter här och påstår att jag inte lärt mig något bara för att jag själv arbetat på liknande vis tidigare. Tvärt om! Nu har jag ju ett namn på arbetssättet och än klarare struktur. Jag kan berätta för mina elever vad det är vi gör och att det faktiskt har en mening, snarare än lämna dem hopplöst förvirrade om än underhållna efter en virrig lektion om att de livsläxor Oscar Wilde lämnade oss med. Arbetssättet fanns kanske där hela tiden, men strukturen var begränsad. Sen ska vi inte tala om hur viktigt det är att eleverna ser meningen i vad de gör för att få ut något av lektionen. I värsta fall riskerar man att en elev, som en gång under min egna gymnasietid (all those years ago), uppgivet slänger upp armarna i luften och brister ut i "ALLT ÄR KONST" för att kort därefter bryta ihop. Om någon bara hade berättat för honom att vi skulle få fler frågor än svar hade han kanske inte blivit så upprörd, kehe.
Än bättre så har jag fått svart på vitt varför jag själv tyckte att det var så otroligt givande att jobba på detta sätt med ett gäng elever när vi pysslade med poesi. De tog upp så många nyanser av texten som jag själv inte hade en aning om, de poängterade delar som jag själv aldrig sett och de lämnade mig med fler frågor och större världsbild än jag tidigare haft.
Inte illa pinkat för en grupp halvuppfostrade 17-åringar.
Teenage rebellion used to be oh so much more fascionable.
Men som alla goda läxor slutade det inte där. Jag själv lärde mig en hel del om att jag i samtal ibland hamnar i den debatterande positionen. Jag driver på min egen ståndpunkt in absurdum ibland och beroende på situation kan det ha sina fördelar. Men när man håller ett just filosofiskt samtal, för att utforska möjligheterna, kan det vara bra att lyssna ett tag, fundera, hämta sig och prova på möjligheten. Sen måste man inte tycka att den är rätt. Men världen växer ju i alla fall en smula.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar