Lite uppmuntran.

http://www.youtube.com/watch?v=jNzhVwWoqGA

Get the F*** outtahere.

Efter dagens stressade "genrep" trodde man ju att det inte kunde bli mer fel.

Tji fick vi.

Genrepet i morgon kl 8 alltså inställt. I stället hoppas vi på att kunna repa under lunch.


Vad skönt att folk tar hänsyn till planeringen...ville jag skriva. Men å andra sidan var den uppåt väggarna från början uppenbarligen.

Dan före stora dan

Övertrött men överraskande pigg likväl.

Det stora fiaskot med felbokningen till trots kändes vår föreställning riktigt tajt och fin. En helhet har onekligen vuxit ur våra spretiga scener.


När man tänker tillbaka så...15 arbetsledare som ska arbetsleda tillsammans och ändå inte några särskilda konflikter. Och så undrar de om det finns någon arbetsrelevans i att arbeta på det här sättet?

Tro som FAN att det finns.


Kommer vara svårt att gå tillbaka till "vanliga" skolan härefter.

Är det för sent att sadla om och bli bildlärare i stället?
Inget studiemedel kvar?
Äsch då.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt...

Men vinden tycks ha gått ur mig lite. Tänkte gå på lite sparlåga fram tills fredag och bjuda destå mer på mig själv då. Kanske. Energin går upp och ner men engagemanget finns där hela tiden.

Tyckte för övrigt att det finns flera problem med Vygotskij- (stava? Ryssarna är nästan lika illa som holländarna) texten. Visst, kreativitet är bra och nyttiga verktyg som barn behöver för att utvecklas men det innebär inte att det alltid sker bäst i grupp.

Lämnar er i stället med John Steinbecks ord:

"Our species is the only creative species, and it has only one creative instrument, the individual mind and spirit of a man. Nothing was ever created by two men. There are no good collaborations, whether in music, in art, in poetry, in mathematics, in philosophy. Once the miracle of creation has taken place, the group can build and extend it, but the group never invents anything. The preciousness lies in the lonely mind of a man."

s 134, East of Eden.

Det om något är nåt att tänka på när det kommer till kreativa grupparbeten. Och nobelpristagare har alltid rätt, ja?

Behave

                      I'm watching you

Booya

Har varit och simmat och hittat ett konkret exempel på hur vi arbetat för snävt inom tv-showskonceptet.

Alltså, vi har en superstark början, obehaglig, den får en att tänka och den sätter standarden. Sen har vi världens svagaste avslutning där alla går upp på scen, ger blommor, skakar hand och i princip dunkar varandra i ryggen för väl utfört arbete.

Vad hände där?

Hade det varit så att vi höll på att producera ett fredagskvällsprogram på tv så hade det varit världens mest naturliga avslutning. Men nu ska vi göra något som drabbar publiken. Vilket det här avslutet inte alls gör.

Det är nu vi måste utmana oss själva och tänka utanför konceptet.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är jättebra att vi har tv-konceptet, det är jättebra med ramar för då kan man bryta sig utanför dem och utmana publiken.

Här får ni inget förslag på hur vi ska avsluta vårt performance, jag lämnar den kreativa brainstormingen till när vi är tillsammans och kan associera vidare på varandras föreställningar.



ps. Tro inte att jag gått och burit med mig det här hela dan, det var något som slog mig först nu på eftermiddagen när jag fick lite avstånd från det hela. High five på allt det goda arbetet hittills så kör vi stenhårt tillsammans i veckan!

Alltså

Jag försöker sätta fingret på vad mitt missnöje kommer från. Det är svårare än det låter.

Det finns egentligen ingen enskild del jag är speciellt missnöjd med, även om jag inte alltid jublat över delar av processen och hur vissa kompromisser skett. Egentligen är jag inte missnöjd med vårt performance som en helhet heller.

Men jag börjar fundera på om det inte är för att vi låst in oss inom en ram i och med att vi etablerat ett koncept som vi helt och hållet utgår från. Även om vi hela tiden utmanar tv-mediet och ställer saker på sin ändå, driver med dem och vänder saker in och ut, börjar jag få en växande känsla av att vi låst in oss i ett för snävt koncept nånstans.

För att använda en gammal slagdänga vill jag think outside the box. Outside the tv-box.


Då skulle jag nog bli lite mer pepp.

Ugh.

Nä. Idag alltså. Nä.

Idag var inte så jävla sjukt givande.


Piggade upp mig själv med en ny frisyr så får man väl ta tag med nya krafter i morgon.

Phew

Vilken intensiv dag.

Performance. Utvärdering. Omvärdering. Brainstorming. Tankekartor. Planläggning. Manusskrivning. Performance.

Men det härliga är iaf att trots den totalt kaotiska situationen med sjuk handledare och allt, börjar känslan av förvirring lägga sig.

Vi samlar konstant på oss verktygen att göra associationerna som leder oss till det slutgiltiga produkten. Vi prövar på saker. Vi misslyckas och omvärderar.

Känns sjukt givande.


Ogillar att jag inte kan lägga in bild pga serverfel. Man kan inte få allt.

Unf...

Alltså, jag diggar det här med bloggandet ganska mycket. Fredagsreflektionerna däremot...

Jaja, plikten först.

Veckodagarna smälter ihop i den grad att jag knappt har ett hum om vad vi gjort den här veckan. Ett virrvarr av filmer, sokratiska samtal, samhällsredogörelser, manusskrivande och repanden snurrar runt i huvudet när jag tänker bakåt.

Och det är väl också det vi har gjort.

The Delicious

                                             För ja, vad kan man säga mer än lol.

Nä, men ärligt talat, kudos till killarna som ändå lyckades ge oss en infallsvinkel vi kunde arbeta från för med just den här filmen känner jag mig iaf personligen som ett enda stort frågetecken. Nån intention finns uppenbarligen där, men vad vette tusan.

Samhällsredovisning

Måste säga att jag blev positivt överraskad över hur vi genomförde själva redovisningen. Under hela den här processen har jag känt mig tämligen konstant förvirrad. Att jag missade introduktionen hjälpte ju inte ett dugg. Men nu så här lite halvt i efterhand är den röda tråden mellan workshops, sokratiska samtal, brainstorming, samhällsbyggen osv mycket klarare. 

            I call it Distopia...

                           Urbanus.

För när vi, efter att vi rubriksatt varandras verk, presenterat dem osv, fick veta att det var ett av dessa nya rubriker som vi skulle utgå från i vår performance slogs jag över hur långt våra associationer fick vandra för att vi skulle komma fram till ett slutresultat. 

Och det var faktiskt baskat trevligt.

Performance

Och det har lett till något riktigt spännande också. Jag gillar de idéer vi har fört fram under vårt performancearbete. Jag tycker det är härligt att den långa processen lett fram till något så spännande som det vi gjort. Att alla varit med och bidragit med idéer. Hjälpt till att begränsa oss när det varit tvunget. Att vi varit effektiva. Att vi har haft kul.

Tack killar. Vilken toppenvecka.

På måndag sätter vi det!

p.s. Tvång till trots var det trevligare att skriva Fredagsreflektion än jag först anat. Peppen går stadigt uppåt.

Vägskäl

Tycker den här bilder är lite talande för processen vi genomgår och låter därför den stå som den är.

Sokratiska Samtal

Aaaaaaaaaallrighty då. Det börjar bli dags att skriva något om sokratiska samtal.

   

Sokrates var en skäggig gubbe som gick runt och gjorde staden Aten osäker för sisådär 2500 år sedan

För det första är det intressant med något så totalt bekant men ändå främmande. Upplägget insåg jag efter ett litet tag var extremt bekant. Kan väl ha och göra med att jag dels varit på Sokratiskt café och dels hållit en del lektioner om poesi som byggde på samma princip. 

Men när jag på torsdag morgon (efter att först ha varit och virrat runt på Valands konsthögskola i några borttappade minuter) ramlar in i stora hörsalen på HDK, marscherar upp till föreläsaren och påpekar att jag inte vet om jag kommit till rätt ställe och får till svar "Ska du på en föreläsning om sokratiska samtal?" stirrar tillbaka och får ut mig något sorts "öööhh...nej", virrar ut igen tills jag träffar på en bekant och inser att JO! Jag ska visst på en föreläsning om sokratiska samtal. Så var jag lite ställd.

Så kan det gå när man äter dålig chicken korma dagen innan introduktionen och åker på en matförgiftning och därmed inte har en aning om vad man gör de första dagarna.

                                                                           Eventuellt förrädiskt gott

I alla fall.

Väl på plats i stora hörsalen och med insikten om att sokratiska samtal var det som gällde kunde jag utan några som helst förutfattade meningar njuta av det faktiskt riktigt spännande upplägget.

Man kan ju trots allt föreläsa på flera olika sätt. Man kan stå längst fram och rita diagram eller formler på tavlan, poängtera viktiga årtal, berätta hur strukturer fungerar...eller så kan man ta fram en överdimensionerad plastanka och ställa frågan, är det här konst? Och så är samtalet igång. Kul och pedagogiskt.

Insikten om att det var väldigt bekant kom gradvis, men jag tror det var någonstans när Ann nämnde att det inte finns ett rätt eller fel, så länge man kan motivera sitt svar som flash backs från, tja, i princip varje lektion innehållandes poesi eller t.ex. Oscar Wilde citat poppade upp från minnet.

Och ja, det är kul att arbeta med diskussioner där det inte finns rätt eller fel, eller där man lite som Ann påpekade går ur från med fler frågor än svar.

Nu är det inte på något vis så att jag sitter här och påstår att jag inte lärt mig något bara för att jag själv arbetat på liknande vis tidigare. Tvärt om! Nu har jag ju ett namn på arbetssättet och än klarare struktur. Jag kan berätta för mina elever vad det är vi gör och att det faktiskt har en mening, snarare än lämna dem hopplöst förvirrade om än underhållna efter en virrig lektion om att de livsläxor Oscar Wilde lämnade oss med. Arbetssättet fanns kanske där hela tiden, men strukturen var begränsad. Sen ska vi inte tala om hur viktigt det är att eleverna ser meningen i vad de gör för att få ut något av lektionen. I värsta fall riskerar man att en elev, som en gång under min egna gymnasietid (all those years ago), uppgivet slänger upp armarna i luften och brister ut i "ALLT ÄR KONST" för att kort därefter bryta ihop. Om någon bara hade berättat för honom att vi skulle få fler frågor än svar hade han kanske inte blivit så upprörd, kehe.

Än bättre så har jag fått svart på vitt varför jag själv tyckte att det var så otroligt givande att jobba på detta sätt med ett gäng elever när vi pysslade med poesi. De tog upp så många nyanser av texten som jag själv inte hade en aning om, de poängterade delar som jag själv aldrig sett och de lämnade mig med fler frågor och större världsbild än jag tidigare haft.

Inte illa pinkat för en grupp halvuppfostrade 17-åringar.

    Teenage rebellion used to be oh so much more fascionable.

Men som alla goda läxor slutade det inte där. Jag själv lärde mig en hel del om att jag i samtal ibland hamnar i den debatterande positionen. Jag driver på min egen ståndpunkt in absurdum ibland och beroende på situation kan det ha sina fördelar. Men när man håller ett just filosofiskt samtal, för att utforska möjligheterna, kan det vara bra att lyssna ett tag, fundera, hämta sig och prova på möjligheten. Sen måste man inte tycka att den är rätt. Men världen växer ju i alla fall en smula.

Byggstenar

Vi har blivit ombedda att raida grovsoprummen efter skräp och sånt vi kan bygga våra projekt med. Nästan synd att vi inte visste det förra veckan innan de tömde soprummet ordentligt för första gången på 5 veckor. I vart fall, grovsoprummet är likväl raidat och källaren likaså. Ibland har man lite nytta av hamstertendenserna och nog har jag saker att ta med till i morgon!

Tur att jag har en barnvagn så jag kan frakta allt!

Undrar bara vad jag kan snickra ihop av det hela...visionen är än så länge ganska oklar.

Tankar kring bloggens namn

I det här stadiet av gestaltningen känns allt än så länge tämligen uppstyckat och osammanhängande. En föreläsning om sokratiska samtal här och en till synes orelaterad workshop där. Jag betvivlar dock inte att allt tjänar ett gemensamt syfte och någonstans hoppas jag väl att processen kommer nå en helhet under blogskrivandets gång. Jag hoppas att de olika delarna, i självaste blogandan, med tekniska ord blir defragmenterade.

Målet anger därmed namnet: Defragmenterad.